Även med kultklassiska standarder är El Shaddai: Ascension of the Metatron kanske den kultigaste av kultklassiker. Ursprungligen släpptes 2011, det utvecklades av UTV Ignition Games – en studio som består av ett överraskande antal Capcom-veteraner – men trots att den skryta med seniortalanger från Devil May Cry, Ōkami och Viewtiful Joe, har studion bara gjort detta enda spel. Regissören Sawaki Takeyasu grundade sedan Crim Inc. och gjorde allt för att skaffa rättigheterna till El Shaddai 2013. Nu, 8 år senare, har han gett sitt snurriga religiöst inspirerade actionäventyr ett nytt liv med en PC-port.
Även om jag tvivlar på att en modern release kommer att förvandla detta till en genombrottssuccé eller få igång febrig konversation, ger den åtminstone inbitna fans och nyfikna PC-spelare ett enklare sätt att uppleva ett av de mest konstnärligt överväldigande och stilfulla actionspelen under det senaste decenniet.
Japanska utvecklare älskar att dra från alla former av religiösa kulturer och kanon för att få narrativ inspiration – den massiva Shin Megami Tensei-serien är det mest anmärkningsvärda exemplet på kopplingen mellan japanska videospel och global religion. Även med det i åtanke är den hyperspecifika inspirationen bakom El Shaddai definitivt ett oväntat val. Spelet är starkt baserat på apokryfer från judisk-kristen mytologi. Specifikt är det en snurr på den gamla hebreiska apokalyptiska religiösa texten Enoks bok. Du spelar som den titulära bibliska hjälten Enok, med uppdrag att jaga sju fallna änglar som har tagit över jorden och börjat sprida sina egna själviska läror.
Även om det uppenbarligen finns karaktärer och berättelseelement från detta djupa och täta källmaterial, bör du inte falla i fällan att förvänta dig en traditionell berättelse från det här spelet. Förvänta dig inte en bra sådan heller. Varje mellansekvens i El Shaddai känns som något ur en dröm. Karaktärer talar som om du precis snubblat in i mitten av en konversation som du inte har något sammanhang för, och beats blir ibland direkt upprepade, blandas bisarrt runt eller vagt fart. Den orimliga presentationen av historien bidrar dock till spelets charm. El Shaddai är helt och hållet ett "vibe"-spel, med var och en av dessa inkongruenta mellansekvenser som bidrar till den bisarra men ändå beroendeframkallande atmosfären.
Det är synd att spelet inte tar sig lika konstnärliga friheter. Strid och korsning i El Shaddai är inte särskilt uppfinningsrik eller oortodox, det är helt enkelt okej. Trots den erfarna actionspelspersonalen som arbetade med det här spelet, avviker striderna i motsatt riktning mot Bayonetta och Devil May Cry; din arena-stridsarsenal består av några knappar, en handfull attacker och bara tre olika vapen.
Vapnen och hur du skaffar dem är den enda imponerande unika delen av paketet. Arch är ett glödande blått sågblad, medan Gale är ett slagkraftigt avståndsvapen och Veil är ett mer bokstavligen slagkraftigt vapen som drivs av attacker med dubbla knytnävar. Du skaffar dina vapen i farten genom att bedöva fiender som bär dem tillräckligt länge för att rycka dem åt dig själv. Prioritera dock att ta tag i Arch, eftersom det lätt är det roligaste av de tre.
Det största problemet med strid i El Shaddai är helt enkelt att det aldrig förändras. Striderna du upplever under öppningstiden är desamma som du kommer att stöta på sex eller tolv timmar om. Utan några vapenuppgraderingar att hitta eller ytterligare attacker att låsa upp och samma 3 fiendetyper som angriper dig i oändlighet, är strid ett stort problem om du inte släpper svårighet och vind genom varje möte. Det finns så mycket variation i stilen och estetiken hos El Shaddai, men spelet är platt och monotont. Ett kapitel i spelet ser dig köra på en höghastighetsmotorcykel genom en elegant sci-fi-stad i en enormt uppfriskande taktförändring, men det är den enda gången spelet blandar ihop saker och ting. Om varje kapitel levererade en liknande stil av förväntningskrossande förändring i spelandet, tror jag att El Shaddai kunde ha varit ett riktigt bra spel.
Sanningen är att spelet aldrig var och kommer aldrig att bli El Shaddais höjdpunkt. Den äran tillhör istället spelets estetik. Varje nivå ser helt annorlunda ut än den förra, med vilda färger som översvämmar alla miljöer och utomjordiska strukturer som kantar periferin. Trots att det är ett decennium gammalt håller det sig fantastiskt tack vare den måleriska stil som konstriktningen försökte efterlikna. Det är värt att genomlida den tanklösa repetitiva striden bara för att se vilken vackra miljö spelet kastar på dig härnäst, och vilken häpnadsväckande körmusik som ackompanjerar det.
En sista anmärkning: PC-utgåvan av El Shaddai är en chockerande bar-bones port. När du startar spelet möts du av ett arkaiskt startfönster, och en kryssruta i det här fönstret öppnar en ännu mer arkaisk Windows GUI-ruta där du kan justera spelinställningarna. Det finns inte ens så många grafiska inställningar att justera heller. Trots hur länge det har gått sedan den ursprungliga releasen känns den här porten inte riktigt hemma på PC.
