En av de mest irriterande sakerna någon kan säga på nätet är: "Ingen bad om det här." Det är ett kaxigt, orättvist hårt sätt att stänga av alla nya spel som inte finns på en persons egen specifika önskelista, och inte bara är det generellt respektlöst, det kan också vara helt meningslöst.
Ett spel behöver trots allt inte ha begärts en masse av spelpubliken för att vara värt besväret, och skydrift oändlighet är ett perfekt exempel på detta. Vi är ganska säkra på att ingen har bett om det heller, men det är här oavsett, och det är oerhört roligt så länge det varar.
För de som inte är bekanta med det (och vi antar att det är de flesta av er), är Skydrift Infinity inte att förväxla med bisarra Switch-tävlingsspel Gensou SkyDrift. Istället är det baserat på skydrift, ett nedladdningsbart spel som i tysthet släpptes på Xbox 360 och PS3 digitala butiker för ett decennium sedan. Skydrift Infinity är en remaster av det spelet, som ger en visuell uppgradering och lägger till några nya plan för gott skull.
Även om det vid första anblicken kan verka som ett hundfightingspel, är Skydrift Infinity i själva verket en racerbil i arkadstil där målet helt enkelt är att komma först före dina motståndare. Det finns tre huvudsakliga rastyper tillgängliga: Power Race är din typiska Mario Kart typ race där power-ups ströar banan, Speed Race tar bort power-ups och ersätter dem med luftringar som ger dig extra fart, och Survivor är den sortens sak du alltid ser i racingspel där racern som är sist efter en viss tidsperiod elimineras.
Inget banbrytande alltså, men det spelar egentligen ingen roll när själva racingen känns tillräckligt solid, som det gör här. Varje plan klarar sig riktigt bra och saker kan bli riktigt spännande ibland när du sveper in i små luckor och gör extremt snäva svängar för att undvika att träffa kanjonväggar.
Det ursprungliga spelet hade åtta plan, med extra DLC som ger det upp till 11. Infinity inkluderar dem alla och lägger till fem nya, inklusive några cameos från andra THQ Nordic-spel. Det finns ett EDF Gunship från Red Faction: Guerrilla Remastrad, BS4-VR Sporano från Sine Mora EX, och även ett par plan baserade på Death and War från Darksiders.
Även om det finns en tydlig skillnad mellan några av dem – du har dina typiska troper av de höghastighetsmodeller som inte kan svänga bra, och de lite långsammare som gynnar manövrerbarhet istället – det är rimligt att säga att många av planen har nästan identisk statistik, men det betyder att när du väl hittar ett plan som passar din stil har du åtminstone några design att välja mellan.
När det gäller etapperna du faktiskt kommer att tävla dem på, de är fantastiska. Oavsett om du tävlar över en idyllisk lagun, ett snöigt berg med isgrottor eller en snäv ökenbana i gryningen, är banorna som erbjuds här väldesignade och har tillräckligt många alternativa vägar för att du ska kunna spela dem flera gånger för att försöka lista ut bästa vägen att ta.
Power-up-systemet är också tillräckligt effektivt. Det liknar Diddy Kong Racing, med olika färgkodade ikoner prickade runt banan. Detta innebär att spelare kan gå ut ur deras sätt att se till att de plockar upp specifika power-ups de letar efter, vilket lägger till något av ett taktiskt element. När du är före kommer du att aktivt söka efter sköldar och reparera power ups, medan när du är bakom kommer du naturligtvis att sikta på målsökande missiler och maskingevär.
Du kan bara hålla två power-ups när som helst, och om du har fastnat med de du inte vill ha kan du använda dem för att fylla på din boostmätare istället. Boosten kan också fyllas på genom att prestera farligt: nästan missa landskapet, flyga nära marken och liknande. Detta är ett spel som belönar risk, och som känns mer spännande som en konsekvens.
Allt kommer samman för att skapa en briljant underhållande racerbil i arkadstil som vi inte ser tillräckligt av nuförtiden, eller åtminstone inte till denna standard, utan nonsens som DLC. Alla plan och deras skinn låses upp genom god gammaldags progression, som det brukade vara.
Det påminner oss om en luftburen version av N64 och Dreamcast classic Hydro Thunder, som också erbjöd racing i arkadstil med ett okonventionellt fordon (en speedboat, i dess fall) och fann sig en kultpublik för sina stora stunts och over-the-top race. Vi kan föreställa oss Skydrift Infinity få en liknande efterföljare.
Switch-versionen kommer med två grafikalternativ, Performance och Detail. Prestanda är standard och kör spelet med nästan perfekta 60 bilder per sekund, samtidigt som det ser tillräckligt imponerande ut för att de flesta spelare förmodligen (med rätta) kommer att hålla fast vid det. Kvalitetsinställningen sänker bildfrekvensen till 30 till förmån för en uppenbar ökning av grafiska detaljer, men för att vara ärlig så är den så försumbar att även när vi pausade spelet och växlade mellan de två inställningarna i farten, kunde vi inte se mycket av en skillnad.
I stort sett alla borde spela i Performance-läge, alltså. Ett spel är snabbt eftersom det verkligen drar nytta av boosten till 60 fps, och det finns inte tillräckligt med skillnad för att motivera byte. Till och med i handhållet läge, där bilden är märkbart lite suddigare, förbättrades inte kvalitetsläget så mycket, vilket betyder att du också håller fast vid prestanda för 60 fps där.
Den enda verkliga besvikelsen vi har med Skydrift Infinity är hur länge det varar. Det finns bara sex banor i spelet, och även om var och en har ett omvänt alternativ och kan spelas i de tre olika rastyperna, tar det ingen tid alls innan du har sett allt spelet har att erbjuda.
Kampanjläget, som innehåller sju omgångar av fem lopp, är allt som finns för enstaka spelare, utan Time Trial eller Grand Prix-lägen för att blanda ihop saker och ting lite. När du väl har tagit dig igenom alla tävlingar och låst upp alla flygplan och färger, har du gjort i stort sett allt du kan med det, utan att gå tillbaka till och spela igenom evenemang du redan har vunnit bara för skojs skull Det.
Det finns ett lokalt flerspelaralternativ för delad skärm för upp till fyra spelare som lägger till ett par Deathmatch-lägen till de vanliga tre tävlingsstilarna. Det är roligt nog, och även om den visuella kvaliteten sjunker lite så lyckas den fortfarande köras med 60 fps i tvåspelaresläge (ned till 30 fps för tre och fyra spelare).
Men förutom det är det ganska mycket det. Tekniskt sett har det också flerspelarspel online, men som med så många lägre profilspel på Switch måste du ha exceptionell tur för att hitta ett lopp (vi misslyckades med det efter många försök).
Det handlar alltså mycket om kvalitet framför kvantitet, och ett antal spelare har troligen sett allt Skydrift Infinity har att erbjuda efter bara några timmar. Priset återspeglar detta, för att vara rättvis, men det är synd att det inte finns mer kött på benen på den här, för det som finns där är helt underhållande och får oss att vilja ha mer.
Slutsats
Skydrift Infinity ger solid, njutbar racingaction i arkadstil och levererar den med silkeslena 60 bilder per sekund. Det som finns där är jättekul, men med bara sex låtar och ett enspelarläge dröjer det inte länge innan du har sett allt det har att erbjuda.
