Information
Namn: Tamarin
plattformar: PS4, Xbox Oneoch PC
Pris: $ 39.99
Utvecklare: Chamelon Games
Förlag: Chamelon Games
Genre: 3D-plattformsspel, utforskning, tredjepersonsskjutare.
När jag först lärde mig om Tamarin, drogs jag in av den där bedårande huvudkaraktärsdesignen. Och när jag såg den twisten i trailern fick jag verkligen lite Jet Force Gemini-vibbar. Så jag var åtminstone lite nyfiken på hur Tamarin skulle bli.
Tamarins berättelse är ganska grundläggande och i stort sett obefintlig för större delen av spelet, även om det egentligen inte är ett problem för en plattformsspelare. Du spelar som en söt apa som ser ut vars hus bränns ner och hans familj utspridda efter en attack av insekter med vapen. Inte överraskande går du på en jakt för att hitta dina släktingar samtidigt som du hanterar hotet från de vapensprängande insekterna som förstör landet.
Designen av huvudpersonen och andra djur du möter är verkligen estetiskt tilltalande. Fiendedesign är kanske lite grundläggande, och nivådesign sträcker sig från färgglada till trista, tråkiga områden (vanligtvis där skjutsektionerna börjar). Grafiskt är spelet inte särskilt imponerande – bortsett från karaktärerna – med väldigt daterade strukturer. Det finns inget riktigt röstskådespeleri annat än en konstig berättarsektion i början som på något sätt försöker komprimera alla tutorials till en enda informationsdump. Musiken är ibland tilltalande.
Spelet är en udda blandning av plattformsspel och 3:e persons skytte. Inledningsvis introducerar spelet dig till en del typiskt 3D-plattformsspel, tills det plötsligt byter till TPS-spel. Spelslingan består av att hitta eldflugor för att låsa upp dörrar till insektsfästena. Där byter du till dina vapen genom att prata med en igelkott, som fungerar som din butiksinnehavare, byter nya vapen och uppgraderingar mot samlarföremål. Dessa avsnitt är ganska diskreta. Du kan inte gå in i dem utan att byta till dina vapen, och du kommer inte särskilt långt i plattformsområdena med dina vapen, eftersom du bara är förpassad till korta hopp och promenader. Den här övergången i spelet känns dock lite jobbig och kunde ha gjorts mer elegant.
Det finns både mycket och inte mycket att säga om spelet överlag. Det finns inget särskilt iögonfallande med spelet i synnerhet. Det hela är väldigt grundläggande plattformsspel och skytte, till den grad jag önskade att de hade nöjt sig med en typ av spel och lagt till mer djup till det. Att skjuta i synnerhet är inget annat än att trycka på avtryckaren och springa. För det mesta fortsätter du genom att döda alla fiender i en sektion för att låsa upp en grind till nästa område. Det finns några ammunitionsuppgraderingar, och om du har tur kan du hitta ett nytt vapen från igelkotten, men det är allt. Tja, det och rädda fåglar som fångar dig fler eldflugor senare, även om de är lika benägna att dö av fiendens skottlossning som de är av din egen –. Den senare lyckas faktiskt få dig att må ganska dåligt över det (även om du alltid kan komma tillbaka för att försöka igen).
Tyvärr, lika lite som det finns att säga om skjutmekanik i sig själv, finns det mycket att säga om dess brister. Skjutreglagen är flytande och oprecisa; i synnerhet är sikte en smärta i apans baksida, och spelet är inte blyg för att tvinga dig att manuellt sikta på att ta ner svärmar av fiender. Enemy AI är dålig. Om de inte springer rakt ut ur skyddet in i din kula, springer de rakt in i dig, ironiskt nog gör de ofta mer skada på det sättet än med sina kulor. Kontrollpunkter är konstigt placerade; de är ofta för långt från sektioner där du troligtvis kan dö – som med raketgevär som använder fiender – och ändå hittade jag dem så nära varandra att jag inte förstod syftet med det. Tillsammans med en dåligt placerad kamera kan jag inte säga att fotograferingssektionerna är särskilt roliga.
Plattformsspelet är inte mycket bättre, eftersom det är väldigt grundläggande och lider av samma kamera och flytande kontroller. Och naturligtvis är spelet återigen inte blyg för att be om exakta hopp och traversering. Den bästa komplimangen jag kan ge den är att den inte är i grunden trasig, även om jag stötte på en bugg eller krasch här och där.
Slutsats och poäng:
Tamarin känns som ett spel från en svunnen tid som Yooka-Laylee, och precis som det spelet har det inte tagit någon av lärdomarna sedan det resulterade i en mycket frustrerande upplevelse. Att ha en bedårande huvudperson räcker inte för att rädda det här spelet från att bara vara mediokert. I slutändan är Tamarin ett misslyckat försök att väcka nostalgi med en besvärlig kombination av två spelstilar som till slut känns som två halvor av olika spel men ändå dåligt implementerade. Verkligen synd.
