Inte för att skryta men jag är nog en av de tre bästa tvättmaskinerna i världen. Första riktiga jobbet på ett fint creperie i mina tidiga tonåringar. Bara jag och en WinterHalter 2000 som håller köket igång. Jag skulle jobba löjliga skift och sedan gå hem genomblöt, som om jag hade överlevt något. Det var verkligen köket som hade överlevt något – det hade överlevt mig. En av de tre bästa tvättmaskinerna i världen.
KP-livet. Plongeurs. George Orwell och sophanteringssystem. Så mycket potential här. För det första finns det en rik söm av strategi som löper genom disken. Att ladda maskinen – det är en knepig affär! Speciellt när du har att göra med industriella mängder grejer som ska städas, och speciellt när du har att göra med saker som har bränts fast under tillagningen. Ost, när den bränns, kan bli en helt annan sak än den vänliga osten som hänger i ditt kylskåp. Jag har ett snitt som rinner längs sidan av min handflata som ser riktigt otäckt ut. Det är riktigt otäckt! Kniv? Folk kommer att fråga. Krossat glas? Nej sir. Det snittet är från en ostbit som hade blästrats tills den var spröd och skarp. Jag svimmar lite när jag tänker på det. Att tänka på den dagen!
Men strategin och faran är bara en del av det som gör diskningen fascinerande. Dito det faktum att diskmaskiner, som Samurai eller vad som helst, gillar att leva efter en kod. Vi är inte pråliga. Vi är verkligen inte högbetalda. Men det finns bra diskmaskiner och dåliga diskmaskiner, och de bra diskmaskinerna tar ett visst mått av nöje när det gäller vad de kan göra med glansen på ett vinglas. De duktiga diskmaskinerna vet vilka delar av en tekanna som samlar tanninfläckar som de flesta saknar – pipen och under pipen där det ofta finns en prydnadsås. (Också en rolig liten prick längst upp på handtaget.) De duktiga diskmaskinerna vet att dåliga restauranger inte kan upptäckas av vad som finns på tallriken utan vad som finns kvar under den.
Men allvarligt. Låt oss prata om kastruller och stekpannor. Ju mer jag tänker på min diskkarriär desto mer tänker jag på kastruller och kastruller. Tallrikar och fat är bara tallrikar och fat. Rengör dem, tappa dem inte, stapla dem någonstans där en kock kan komma till dem. De är inte komplicerade bestar. Dito bestick. Ditto – när du väl är i zonen – glasvaror. En handduk för att torka den, en annan för att polera den. Vi behöver inte ringa MIT för det här.
Men kastruller och stekpannor. Grytor och stekpannor har ett inre liv. De är superstjärnor i köket men de är också bortskämda barn – de bästa av dem behöver föräldraskap.
Ta gjutjärn. Häromdagen föreslog Chris Tapsell att ägandet av en gjutjärnspanna gjorde dig till en del av en kult. Skyldig som åtalad. Gjutjärn kräver mycket föräldraskap. Du måste krydda dem, elda dem och hålla dem borta från diskmaskiner så att du inte förstör den beläggning som byggs upp med tiden till en skrämmande non-stick yta. Patinerna! Det finns gjutjärnspannor som har funnits i familjer i över hundra år, varje tillagad maträtt utgör en del av en härstamning, en sorts historias kemi som på ett sätt påminner mig lite om den kulinariska motsvarigheten till det kusliga mitokondriella DNA:t grejer. På något sätt är den här typen av grejer inte äckliga. Det är där vi kommer ifrån!
Skillets är dock bara toppen av detta. Jag köpte en wok häromdagen. Min första skäms jag över att säga. Och jag är glad över hur mycket föräldraskap en wok kräver. Du får det hela blankt och rent från affären, och då? Då måste du ge den en mycket specifik typ av skoning. Du måste trådulla den för att få bort rostskyddsbeläggningen. Sedan måste du bränna den tills den ändras till färgen på en av de bensinpölar du ser på gatan nära verkstäder. DÅ måste du olja den och bränna den igen. Då är det klart. Fråga inte ens om hur du rengör den. (Jag har faktiskt läst smaksättningstips som går långt utöver vad jag just har förklarat. Vissa är ganska extrema.)
De bästa grytorna och kastrullerna har historier. Min styvmamma har en kruka som jag väldigt gärna skulle vilja stjäla. Det är fyrkantigt, vilket är konstigt nog, och det är extremt tungt. Den har ett lock som du kan döda någon med. Hur som helst, vad som hände var detta: i kriget kraschade ett bombplan nära en by, och folket från byn sprang ut och klädde av bombplanet på metallskrot, och en del av metallskrotet blev min styvmammas gryta. Om det inte är den sortens detalj som skulle berika ett videospel, så vet jag inte vad det är. Jag vet inte vad som hände med piloten och besättningen.
