Bits & Bytes är en krönika varje vecka där chefredaktör Robert delar med sig av sina tankar om tv-spel och branschen en lat söndag. Lätt läsning för en vilodag, Bits & Bytes är kort, rakt på sak, och något att läsa med en god drink.
GameCube är 20. Vilket är galet.
Det betyder när GameCube först lanserade jag var 15. Jag började knappt gymnasiet.
Vår moster Linda var den som köpte konsolen. Nintendo 64 hade varit en stor sak på grund av övergången till 3D-spel, men GameCube kändes legitimt som en glimt in i framtiden. De där små skivorna. Den hyperrealistiska grafiken. Som vanligt körde Nintendo Power Nintendos hypemaskin på full gas, med otroligt effektfulla skärmdumpar av systemets kapacitet på full skärm.
"Visst," undrade jag för mig själv då, "spelen kan inte se ut detta bra, kan de?" Dom gjorde. Och sen lite! Fastän Luigi's Mansion markerade första gången en Nintendo-konsol lanserades utan ett Mario-spel, men det var ändå den perfekta komplimangen till GameCubes release. Visuellt, Luigi's Mansion var ett kraftpaket. Damm virvlade inte bara runt Luigis fötter när han sprang runt herrgården, utan han kunde till och med interagera med den med sin Poltergust-dammsugare. Belysningen användes också med stor effekt - ena stunden kunde salarna höljas i mörker, kännas kusliga och otäcka. I nästa steg kunde samma hallar översvämmas av ljus och förvandla platsen till den lyxiga bostad som Mario hade trott att han hade vunnit.
Nintendo #Spel kub systemet och de skrämmande goda tiderna #LuigisMansion debuterade i Japan för 20 år sedan idag! Vilka är några av dina favoritminnen med båda? pic.twitter.com/X052Sh9Jor
- Nintendo of America (@NintendoAmerica) September 14, 2021
Allt om upplevelsen av att befria herrgården från dess spektrala invånare kändes som om den var i framkant av tekniken. N64 kan ha tagit steget till den tredje dimensionen, men GameCube kändes som att det var ett helt evolutionärt steg bortom den. Jag minns att jag bläddrade igenom EGM när PlayStation 2 gjorde sig redo för lanseringen och förundrades över ienskilda glasblad (flämt!) i skärmdumparna. GameCube var på samma nivå, men Nintendos spel såg på något sätt ännu bättre ut än Sonys ansträngningar. Varje release verkade bli mer och mer realistisk, varje spel mer och mer tekniskt avancerat.
Nu är varje spel HD, varje konsol är ansluten till internet, och jag känner mig inte lika imponerad som en gång jag var. Det är inte så att dagens konsoler inte är imponerande (det är de), men jag kanske bara har blivit så översvämmad av terabyte av data och brinnande solnedgångar att allt spektakel har blivit lite rotet. Det tenderar att vara mer överraskande när ett spel ser ut som skit eller ett system saknar funktioner. Förväntningarna har blivit briljans, på vissa sätt, och som ett resultat minskar effekten.
Kanske. Jag kan bara tänka över saker.
Men det var länge, länge sedan en konsol slog av mina strumpor på det sätt som GameCube gjorde.
Posten Bitar och byte: GameCube visades först på Nintendojo.
